Historik och användningsområde

Många hävdar att basenjin hör till de äldsta kända hundtyperna. Hundar med närmast identiskt utseende till dagens basenji finns i grottmålningar i Tessili-N-Ajer i Algeriet och målningarna anses vara cirka 12 000 år gamla. Rasen anses närmast härstamma från en schensihundtyp från Kwangodistriktet i före detta Belgiska Kongo.

Det var även från det distriktet som västerlänningar omkring år 1895 rapporterade om små hundar som inte kunde skälla. Man har funnit mycket homogena grupper av dessa hundar hos isolerade stammar av pygméfolk i före detta Belgiska Kongo men även i södra Sudan.

De används både som jakthund, stugvärmare, renhållningshjon och sällskap till barnen. Stammar i Sudan lär värdesätta sina hundar högt och skänker dem som speciella vänskapsgåvor eller som del av hemgift. Som jakthund visar de stort mod, snabbhet och uthållighet. Först 1936 lyckades importer överleva och fortplanta sig i England. Det tog mycket lång tid att få rasen acklimatiserad i västvärlden." (Citat ur rasstandarden)

I de inre delarna av Afrika används basenjin än idag som jakthund, i första hand för att driva vilt in i fällor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till västvärlden vid sekelskiftet
De första basenjis som visades upp i västvärlden visades på stora Cruftsutställningen i England 1895. De dog tyvärr dock kort därefter av valpsjuka. Därefter dröjde det till 1923 innan någon försökte igen, då förde Lady Helen Nutting in sex basenjis från Sudan. Tyvärr dog även dessa av det valpsjukevaccin de fick i karantänen.

1938 fick Veronica Tudor-Williams sin första basenji som tyvärr dog av rabies i karantänen. Året därpå fick hon in två nya hundar, den trefärgade hanen Simolo of the Congo samt en röd/vit tik som tyvärr visade sig skälla och därför gavs bort. Senare fick hon tag i en tik, Amatangazig of the Congo, samt en röd/vit hane, Wau of the Congo. Hon började sin berömda avel med dessa tre. Det skulle dröja till 1959 innan hon fick hem den tik som betytt så mycket för all basenjiavel, Fula of the Congo.

I stort sett all basenjiavel idag grundar sig på dessa nio hundar. Senare har tillkommit några få importer från Afrika, några exempel är Kindu och Kasenji, som kom som sällskap i en last med gorillor till USA 1949, samt Taysenji Tahzu, den första svart/vita basenjin i västvärlden, som kom till England i mitten av 1960-talet.

 

 

 

 

 

 

 

Används för lurecoursing
Dagens basenji kan få utlopp för sin inneboende jaktlust genom att användas till lure-coursing, en typ av kapplöpning, gjort för att efterlikna harjakt. Man använder en speciell utrustning med en har-attrapp, "lure", för hundarna att jaga efter. Utrustningen består av ett antal trissor som placeras ut på ett stort fält så att de bildar en önskvärd bana. Den skall vara cirka 800 - 1000 meter lång och innehålla både raksträckor och kurvor. Linan med attrappen dras sedan längs banan.

En person, en så kallad "lureoperatör" reglerar hastigheten så att "luren" ligger cirka tio meter framför ledande hund. Avståndet är viktigt så att hundarna får ta kurvorna utan att gena.

 

BASENJINS EGENSKAPER OCH MENTALITET
En basenji är att betrakta som en livlig och lekfull ras som gärna kelar och ligger nära sin ägare. Den är intelligent, självständig men ändå tillgiven och alert. Mot främlingar kan den uppträda reserverat.

Basenjin har ett medfött mycket stort viltintresse. Detta kombinerad med den skopa självständighet som varje basenji besitter ger en hund som gärna sticker iväg på utflyter långt ifrån sin förare. Man skall träna mycket inkallning redan i unga år och alltid se till att man är på behörigt avstånd från biltrafik och andra faror innan man släpper sin hund.

Fast men vänligt ledarskap
Den basenjiägare som förstått innebörden av konsekvens och fast men vänligt ledarskap kommer att lyckas mycket bra med sin hund. Kroppsspråk och röstläge är de två viktigaste ingredienserna vid fostran. Ett handgripligt tillvägagångssätt är alltid förkastligt. Hård uppfostran fungerar mycket dåligt på en basenji, risken är stor att den svarar emot och då har man som ägare alltid förlorat.

Basenjin har en väldigt stark flockkänsla och älskar närhet. För den sakens skull så är den inte en knähund. Visst kan den sitta i knä, när den själv vill, men om man vill ha en knähund bör man nog tänka om. På natten vill de allra flesta basenjis sova i sängen, även detta har med deras starka flockkänsla att göra.

Gentemot främlingar kan basenjin vara reserverad. Om den får hälsa i sin egen takt brukar detta dock snabbt gå över. Man bör dock inte tvinga sig på en basenji, den har mycket av de ”vilda” instinkterna i sig och kan tycka att det är obehagligt.

Basenjin är som sagt en mycket gammal hundras och inte så domesticerad som de flesta andra hundraser. Detta gör att man kan behöva tänka sig för i vissa situationer. Små barn bör exempelvis inte leka vilda jaktlekar med basenjis, det kan locka fram jaktinstinkten.

Basenjin går bra ihop med andra hundar av samma kön. Viss hanhundsaggressivitet finns i rasen men då bara mot hundar den ej känner.

 

Källa: Svenska Basenji Sällskapet

Basenji i sin hemmiljö

Nya färger
I slutet av 1980-talet åkte dock några amerikanska entusiaster till Afrika för att hämta hem nytt blod i form av fler importer. De återvände med sammanlagt 21 hundar, varav 13 ansågs tillräckligt rastypiska av Amerikanska Kennelklubben för att registreras och användas i avel. Med

Överlevde karantän
På 1930-talet fördes de första basenjis som överlevde karantänen in, dessa två, Bokoto och Bongo of Blean visades på Crufts 1937 och gjorde stor sensation. Ms Burns som ägde dessa två tog sammanlagt in fem basenjis under 1930-talet. Förutom de två redan nämnda importerades Bereke, Bashele och Bungwa of Blean.

                                       dessa importer kom även en ny färg in som nu är godkänd även hos oss, brindle, eller tigrerad på svenska.